Alla sorters angripare nedkämpas till siste man!
Efter regnet. I grönskan började fåglarna så sakteligen åter kvittra. Han inandades djupt luften, som kändes frisk, ren och mjuk. Han hade alltid gillat naturens framträdande dofter efter ett ordentligt spöregn. Smuttande på doften av läder och våt asfalt lät han styra sina knarrande kängor allt längre inåt bebyggelsen. Ryggsäcken skavde på axlarna och svetten klibbade mot ryggen. Med en snabb titt på armbandsuret kunde han konstatera att han höll tidsplanen och att klockan var 04.21. Så pass tidigt inpå sommaren var det fortfarande gott och väl dagsljus och han kunde inte undgå att fyllas av vredgad energi då han tänkte på alla svenssons som låg inbäddade, sovande i sina sängar med sina mjuka madrasser.
– Svaga människor! väste han ur sig och ökade på marschfarten.
Börje hade inte sovit i en säng på över fyra år, visserligen hade han sovit inomhus merparten av dessa dryga 1460 nätter, men han kunde i sitt filosoferande, inte utan en svällande stolthet i bröstet, konstatera att han under samma fyra år, gått mer än 2000 mil med tung packning i kuperad terräng, levt av naturen under gott och väl tre kvartal och fällt tre älgtjurar varav en med en slaktvikt på långt över 300 kilogram! Börje hann även med att skänka en tanke åt all kunskap han förvärvat under dessa år. Han kunde i dagsläget det mesta om inte bara jakt och militaria utan även om träning och kost.
Träning på Gym var enligt honom bara för fjollor och idioter. Börje praktiserade marschträning, vedhuggning, kampsport och flyttade veritabla klippblock till stenbumlingar med sina bara händer. Utöver detta använde han armhävningar, sit-ups, skidlöpning och löpning som komplementträning. Hans proteinrika och välbalanserade kosthållning som snittade på ett intag av 2.0g protein per kg kroppsvikt samt hans välberäknade kaloriintag, beräknat på aktivitetsgrad och annat viktigt, gav honom de rätta fysiska förutsättningarna för Börjes verklighet. Hans kropp och sinne var förberett. En naturkraft i väntan på att släppas lös.
Innan han hann med att utveckla tankarna vidare fann han sig framme vid sitt hyreshus och började bestiga trapporna två i taget. Börje bodde i en Svensk stad inte olik andra i sitt slag, medel i så väl brott som invånare och skattesats. En stad som kunde vara vilken svensk medelstad som helst. Han hade en gång i tiden specifikt letat efter ett höghus och en tvårummare så högt upp som möjligt och efter näst intill olidligt lång kötid hade han slutligen fått sig en lägenhet på 56 m2, relativt centralt, med en överkomlig hyra och en utsikt över staden som passade Börjes kommande livsuppgift.
Efter att ha löpt upp för alla tio våningar slet han upp dörren och stängde den lika snabbt efter sig. Han låste aldrig dörren vare sig han sov eller var ute. Istället resonerade han som så, att om någon ville ta sig in skulle de göra det vare sig dörren låsts eller ej. Den dagen de bestämde sig för att ta sig in i hans boning skulle de möta försåtsmineringar och dödliga fällor och om han befann sig hemma skulle de även fått smaka på någon av de nitton minutiöst genomtänkta försvarsplanerna som Börje redan efter visningen komponerat, övat och finslipat till perfektion. Alla sorters angripare skulle till sista man nedkämpas och förintas. I allt från sovrum till balkong hade han strategiskt utplacerade tillhyggen och kalibrar, baserat på respektive rums egenskaper. Detta var i alla hänseenden skapelser av den maniska fasen i hans sjukdomstillstånd.
Efter en dusch i isande kallt vatten, på grund av tre sekunders försämring av nattens marschtid jämfört med passet veckan innan, och ett snabbt näringsintag drog Börje fram liggunderlaget, placerade omsorgsfullt ut sovsäcken och lade sig på sovrumsgolvet för att sova. Sovrummet saknade säng och var likt resten av lägenheten mycket spartanskt inrett. Placerat mellan Börje och liggunderlaget låg älgstudsaren, magasin i, säkrat. Utanför hördes ett sakta ökande trafikflöde. Börje hade svårt att falla i sömn det utpumpande marschpasset till trots. En gnagande tanke höll honom vaken fastän ögonlocken sved. Den svenska värnplikten var avskaffad. Likt en förrymd kviga som förirrat ner sig i en blötmyr och sakta men säkert trampar sig allt längre ner i sörjan var Börje oundvikligen på väg att psykiskt trampa ner sig i en blötmyr av självömkan och håglöshet.
Han var på väg in i den depressiva sjukdomsfasen. Trots att han inte fått sjukdomen diagnosticerad av någon yrkesman i ämnet visste Börje efter nätter av läsning att han led av manodepressivitet, inte utan att sakna drag av mild Aspergers. Sjukdomen var käppen i Börjes hjul, men även källan till en egen värld uppbyggd på idealiseringar, överläsning och rätt och slätt en rätt färgstark människospillra. Ögonlocken började kännas allt tyngre och det kalla stålet kylde skönt mot underarmen. Ute i gryngsmorgonen skvallrade tidningsbuden, likt en arbetarnas förtrupp om en gryende arbetsdag. Utanför tilltog så sakteliga morgontrafikens surrande brus. Börje somnade med ögonen öppna.
Fortsättning följer...
